Februari 1975. Jag och min kärlek får av bostadsförmedlingen en lägenhet i Stockholmshem. Ett eget hem med förstahandskontrakt. Då som nu bodde man ofta på andrahandskontrakt, ja till och med på rivningskontrakt. Hela stan skulle ju rivas. Så blev det inte och rivningskvartarna kostar miljoner idag.

Månader gick och så var vi 3.

Åren gick och livet flöt på. Ibland stilla som flyter Don, ibland brusande som Stora Sjöfallet. Den ena efter den andra fick luft under vingarna och flög ur boet. En varm sommardag flög jag också.

3 årtionden äldre hämtade jag nycklar hos Stockholmshem på Hornsgatan och grät glädjetårar. Jag hade stått som nummer två i kön på en drömlägenhet vid Zinkens väg. Jag var så lycklig och mindes vad en kär vän sagt: du får den, livet blir lätt och alla blir glada. Jo, livet tedde sig plötsligt som en dans, jag skickade brev till vänner och skrev: jag är så rackans glad, kom på flyttfest. Tyckte mig ha kommit hem till paradiset i trädgården.

3 år sen nu. I lyckan smög sorgen in. Mitt liv blev ombildat.

33 år har gått och jag är inte längre hyresgäst i mitt kära Stockholmshem. Nu är jag hyresgäst hos mina grannar i Bostadsrättsföreningen Zinken. Jag känner sorg, som om jag mist en god vän. En tröst är omtänksamma grannar i båda läger.

Jag är inte emot förändringar, jag tycker rent av att förändring är själva livet. Utan att bejaka förändringar lever man inte. Men det är ändå en sorg att förlora sin hemkänsla. Det är trist att bli tvingad ut ur den boendeform man känt sig hemma i. Det är bra att det finns olika boendeformer, egnahem, privata värdar, boendekooperativ, bostadsrätter och allmännytta. Men det är så dumt att slå sönder en form till förmån för en annan. Idén om att vi samhälleligt tar ansvar för allmänna behov, kommunikationer, vård, skola och boende är självklar. Den ska man vara rädd om. Vi behöver både äventyr och trygghet. Jag är själv äventyrslysten, liftat kors och tvärs i världen, vandrat ensam i orösad terräng. I en inre trygghet. Men den verkliga harmonin infinner sig när man känner både den inre och yttre tryggheten, i naturen och i ett samhälle där vi betraktar det individuella och kollektiva som varandras förutsättningar, förvisso motsatser men inte något antingen-eller utan både-och, motsatser som kompletterar varandra. Allt fler känner sig otrygga i dagens samhälle när tilliten minskar. Rädslan smyger sig in när gemensamma lösningar och normer upplöses.

Det är inte riktigt rättvist heller. Om någon skulle komma på förslaget att alla i Högalids församling skulle behöva betala bara hälften så mycket skatt som andra, bara för att de bor i Högalid, skulle det bli ett ramaskri av protester. Men när kommunledningen låter oss som har lyckan att ha fått en bostad i Stockholmshem få köpa bostäderna för utförsäljningspris och bli miljonärer om vi så vill eller livnära en bank - då är det orättvist mot våra medmänniskor i kommunen.

Ja, man blir lite ledsen. För att vi i denna tid allt mindre värnar om det gemensamma, trots att det är själva förutsättningen för att vi alla ska kunna utvecklas i full frihet som individer. Att överbetona det individuella, leder inte till någon verklig frihet, möjligtvis en ängslig frihet. I varje fall inte så länge vi som art är sociala varelser som skyr ensamheten. Men en outsinlig glädjekälla för mig är tron på att människan har en längtan att odla det gemensamma och samtidigt ödmjukt värna om det personliga och unika hos varje varelse, att se frihet som varje människas möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar i hägnet av den trygghet som det gemensamma utgör.

Det är ledsamt att tidens anda präglas mer av att ha än att göra, mer av att äga än att leva. Sara Lidman skrev en gång i en dedikation i sin bok "Kropp och skäl" (nej, det är inte felstavat!) till min mor som hon fick av mig på sin 85-årsdag: "Lev!" Från en 80-åring till en 85-åring: Lev! Tre bokstäver som ledmotiv i livet. Men att inse den djupare innebörden av det självklara lilla ordet verkar ta nästan ett liv. Ty aningen avskilda från vår natur som vi tycks vara är det svårt för oss att se, det är så mycket som skymmer sikten nu för tiden, till exempel pengar. Och förresten har vi inte tid, trots alla tidsbesparande maskiner vi hittat på.

Men jag känner också glädje. Glädje över att ha lärt känna många nya människor i området, av ha fått nya vänner. Glädje över att vi försökt mota privatiseringen, kämpat för det vi tror på utan annat att förlita oss till än våra egna krafter och utan vinningslystnad. Mot en storbank och rutinerade fastighetsjurister med vinstsyfte och en målmedveten styrelse i takt med tiden. Hade stämningarna i samhället i våras varit som nu på hösten hade vi kanske haft större framgång, men det är mycket man inte rår över i livet. Man får navigera så gott det går där man råkar befinna sig (tack för skepparmössan!).

Det är också glädjen över att ha lärt mig mycket. Och glädje över att ha mött förståelse och uppskattning även bland grannar som varit för ombildningen. Och förstås: glädje och tacksamhet över att ha fått lyckan att bo i Stockholmshem i 33 år.

Tack till Stockholmshem och alla de vänliga människor som arbetar där!

Tack till alla som med synpunkter och idéer och skrivande hjälpt mig med hemsidan www.zinkenshem.se!

Utan er hade det inte blivit någon hemsida för oss som ville bevara allmännyttan och balansera Brf Zinkens sida. Det visade sig att många som av de mest skiftande skäl valt att rösta ja till ombildning också hörde av sig och haft glädje av den.

September 2008. Livet går vidare och jag hoppas att vi ska få ro efter ett år av oro. Boföreningen som fått sin vilja fram hoppas jag ska bära sitt ansvar med ödmjukhet. www.zinkenshem.se får leva vidare ett tag till, om den även i fortsättningen får besökare ska jag efter förmåga underhålla hemsidan så länge jag har mina bopålar kvar vid Zinkens väg.

Bernt Lindgren

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den